När man begärt lön och chefen ökar på med 700 kr, då kan man vara säker på att man är en riktigt usel förhandlare. 

Åtta till nio är det kaffe och macka, alltså ingen morgonstress. Alla är förväntansfulla, något mer uppklädda vanligt och det är gemytlig stämning. Samverkan är dagens ledord, ständigt aktuellt, kräver lagom med hjärnverksamhet. Anteckningsblock och godis på stolen, inbjudande.

Föreläsningen börjar, pennorna glöder. 15 minuter passerar och de första börjar lägga ner sina block, jag börjar fylla i hotell-loggan. 10 minuter till passerar och det börjar skruvas på stolarna, den första lämnar salen, chefen. Jag ritar mina första blommor. Tankarna snurrar, hur kan man tala så monotont? Har inte det här sagts förut? Var ska vi ha AW? Exakt hur fint väder är det ute?

Det blir paus, alla hinkar kaffe. Entusiasmen har lagt sig något. Kanske blir det bättre nu? Föreläsaren är ändå professor och har insett att det är dags att liva upp stämningen, drar ett skämt om japaner, skoj. Montonrösten fortsätter, få antecknar, många får akuta samtal på mobilen. Jag ritar sniglar.

Föreläsningen går mot sitt slut, alla väntar på det magiska ordet, lunch. Professorn vill att vi ska ställa frågor, en hand viftar. Han får onda ögat, inte sinka.

Stämningen bli åter hög i lunchkön. Ganska smaklös mat men ingen bryr sig, det är gratis.

Eftermiddagspasset skall vigas åt gruppdiskussion. Vi samlas i en jättegrupp. Ledningen skall diskuteras, favoritämne. 20 års missnöje komprimeras till en intensiv klagotimme. Jag tänker, hur hamnade jag här?

Eftermiddagsfika, kaka som kunde ha varit mer porös.

Sluttampen tar sin början, redovisning av gruppdiskussionen. Vem ska nu redovisa missnöjet, tystnad. Alla vill gå hem. Spridda applåder och jag lägger ännu en socialtjänstens dag bakom mig.