De är inte många i den här bloggen, mina mer seriösa inlägg men här kommer ett;

Socialtjänsten är åter i blåsväder. Jag läser artiklarna om det barn som blivit omhändertaget. Ett beslut som ifrågasätts. Som många gånger tidigare anser jag inte att det finns särskilt mycket att vinna på en sådan här medierapportering. Aftonbladet stora rubrik- Socialtjänsten tar barn godtyckligt, gör mig hederligt förbannad. Det underminerar tilltron till både socialtjänsten och rättsväsendet i stort.

Underrubrik- Har epilepsi- då togs babyn. Många gånger är detta det enda som människor läser och tror därmed på allvar att detta är den enda grunden för ett omhändertagande. Allt förtroende för socialtjänsten urholkas när den allmänna uppfattningen blir att barn hur lättvindigt som helst omhändertas. Jag vill alla ska veta att det är ett mycket omfattande utredningsarbete som görs. Att socialtjänsten ytterst sällan kommenterar enskilda fall gör att mediebelysningen ofta blir väldigt skev.

Socialtjänsten är på inget sätt en felfri instans. Det är hög personalomsättning och ibland arbetar de med allt för liten erfarenhet med allt för svåra utredningar. Helt klart ett problem. Hur man kan göra socialtjänsten till en arbetsplats med hög status och en rimlig arbetsbelastning är verkligen någonting som borde belysas. Det finns extremt många engagerade människor på de här arbetsplatserna som gör ett fantastiskt jobb. Ibland är det dock svårt då inga rimliga förutsättningar ges.

Jag är fullt medveten om att det finns gånger då felaktiga beslut fattas och det ska vi arbeta för att minimera. Jag tror dock inte att den här typen av medierapportering är den rätta vägen. Det finns möjlighet att överklaga och jag tycker att det är den vägen som ett ärende ska gå.

Socialtjänsten behövs och jag tycker det är väldigt synd att den här typen av uppmärksamhet kan göra att människor drar sig från att söka råd och stöd. Det finns ingen som vinner på det.

Jag har ett skäggstrå. Det växer under min haka och trots ihärdigt noppande kommer det envist tillbaka. Även om jag nu kan hålla mitt stå under kontroll förstår jag naturligtvis vad detta kommer att innebära i framtiden. Jag kommer att bli en av dom där skäggiga damerna på hemmet. En av dom som innan musikstunden blir rakad med någon farbrors rakhyvel. Det mina vänner, känns inte alls bra.