Jag måste säga att jag är ganska liberal när det gäller musik, jag stör mig inte så ofta på meningslösa texter och kan ibland absolut uppskatta den formen av hjärnslö underhållning. Det är egentligen bara Markoolio som jag får spunk av. Septembers nya låt går mig dock på nerverna. Fyra minuter av, I live until the day I die. Ja, det måste ju vara en av det saker vi säkrast vet här i världen. Vi lever tills vi dör.

Sen är det ju den låt som kallas nya Boten Anna, Kokobom. Titeln talar ju egentligen för sig själv. Kokobom, bombom här är jag. Kokobom, bombom här jag. Vad sägs om den en romantisk afton? Ärligt, någonstans måste ju gränsen gå.

Läste att Mel C ska äta specialkakor för att skaffa sig en F-kupa. Jag gillar tanken. Sitter framför datorn, äter lite kakor och mellan tuggorna tittar jag ner på min växande byst. Det sägs att kalorierna från kakan sticker rätt till tittsen. Fantastiskt, Japan någon?

Mitt förra inlägg om barn skapade obalans i förhållandet. T hävdar att han inte visste om min barnskräck. Herregud, inte ens Aftonbladet skulle nappa på den nyheten. Nu pågår någon slags barnkampanj och varje gång jag ser ett barn känner jag två ögon i nacken. Jag kastar onda ögat på barnet och T säger att jag måste skärpa mig. Här om dagen ringde han och berättade att på restaurangen där dom var, fanns ett litet sött mongoliskt barn. Precis som att jag skulle se en Maddox lookalike framför mig och bli redo att producera. Jag måste säga att det krävs mer kreativa försök än så (helst inget mixtrande med preventivmedlet) för att konvertera mig till barnsidan.