Igår var jag på Thai-festival. Det är trevligt att umgås med asiater för helt plötsligt är jag rätt lång. Normal är jag alltid minst och får säga åt mina kompisar som är en 1.75 att helst inte ta på sig sina högsta klackar när vi ska gå ut tillsammans. Annars ser det ut som att dom är ute och vallar sin lilla dvärgkanin. Umgås jag med min filippinska vän Duke är det ombytta roller. Hon är en minimänniska. När man kramar henne går det nästan att glömma bort att hon är där inne. Oj, höll du på att kvävas märkte inte att du var kvar. Så liten är Duke.

Jag börjar känna mig orolig för det här med Tjejvasan, vilken dålig idé egentligen. Fast det ska bli roligt också, det är en skräckblandad förtjusning. Roligast blir att var hemma över Vasaloppsveckan, det var ett tag sen nu. Tänka om jag inte alls kan åka skidor längre, vi skolkade ju egentligen mest när det var dags att åka längd. Jag tänker att det kanske är bra att träna lite kondition om det ska gå att genomföra loppet. Därför plågar jag mig nu med att jogga istället för att bara gå. Det är hemskt att springa (så länge man inte jagar ett runt objekt). När jag är på löpbandet tänker jag att håller på att bli rånad, att jag behöver fly. Just nu orkar jag springa i 20 minuter. Om boven fortfarande hänger i efter det är det bara att handa över pengarna